Efter tolv dagars protestmarsch har familjen Shalit nått Jerusalem, från hemmet i nordvästra Galileen, och man slår upp sitt tält utanför premiärminister Benjamin Netanjahus kansli. 

Närmare 15 000 israeler var närvarande när den kidnappade soldaten Gilad Shalits mamma, Aviva, än en gång vädjade till den israeliska regeringen och Netanjahu att göra något konkret för den tillfångatagne sonen. Hamas, makthavaren i Gaza, har hållit honom i total isolering i mer än fyra år. 

Aviva, som blivit Aviva med hela det israeliska folket, sade: "Nog, nu är det nog, gå med på en fångutväxling som återger min son friheten!" 

Netanjahu som i skrivande stund är på väg hem till Israel efter mötet med Barack Obama i Vita huset kommer att träffa familjen Shalit senare på fredagen. 

Om han ändrat ståndpunkt i fångfrågan är det en välbevarad hemlighet. Att få hem Shalit och samtidigt veta att några av de frigivna terroristerna genast skulle ställa sig bakom nya bombattentat i Israel är en näst intill garanterad fortsättning på hela den här bittra affären. Vem av oss skulle med en sådan sits, säga, okej då, vi friger de av Hamas begärda palestinska fångarna? 

Så man kan säga att Netanjahu är tillbaka i vardagssmeten så snart han landat i Israel. Han kan kanske trösta sig med att besöket i USA förbättrat relationerna med president Obama. Fast som en israelisk politisk krönikör skrev i mitten av den här veckan: "Låt oss för all del inte inbilla oss att det ges fria luncher i Washington. I sinom tid kommer Obama att begära något i gengäld - av Netanjahu. 

En part är klart missnöjd med den här veckans utgång: PLO tror fortfarande inte att Netanjahu är en fredspartner och anser sig därför inte behöva ändra några ståndpunkter, men Obama har bytt fot och ger Netanjahu sitt stöd. Enligt PLO kan Israel inte räkna med några direkta fredssamtal, så länge man inte fryser all byggverksamhet på Västbanken och går med på att de framtida gränserna mellan Israel och Palestina kommer att dras så nära de gamla stilleståndslinjerna som det bara är möjligt. Och att Jerusalems östra stadsdelar blir huvudstad i den palestinska staten. Onekligen mycket att svälja för Netanjahu som förhandsvillkor, innan samtalen och budgivningen ens börjat. 

Netanjahu svarade: Nog med förhandsvillkor! Låt oss i stället förhandla med varandra vid ett och samma bord och få så många av problemen som möjligt undanröjda på kortaste möjliga tid. 

I veckan som gick erkände Netanjahu inför en grupp judiska ledare i USA att förhandlingarna kommer att bli sega och svåra, men han trodde ändå att de skulle kunna leda till ett fredsavtal "inom ett år efter samtalens början". 

Det har han aldrig sagt förr. 

Eller så har han gjort det men det var för så länge sen. 

Liksom vi hört till leda hundra gånger av hundra ledare i Mellanöstern och i Europa och USA att nu äntligen har ett fredsfönster öppnats på vid gavel och nu eller aldrig måste vi ta chansen och krypa fram till freden. Kosta vad det kosta vill. 

Obama sade något liknande för egen del i veckan som gick: Han skulle "se till" att PLO går med på direkta samtal med Netanjahu före slutet av september. Ja, det är mycket man säger när man är politiker. 

Olustigt i sammanhanget att tvingas konstatera att både den allt dominerande svenska nyhetsbyrån TT och den danska motsvarigheten, Ritzau, rapporterar helt omvänt att det är Netanjahu som varit emot direkta samtal om fred, medan PLO var för sådana samtal hela tiden. Men nu har alltså den skicklige amerikanske presidenten vridit om armen på den israeliske premiärministern och pressat Netanjahu fram till förhandlingarna, och vi kan sålunda se fram emot en snar fred, så snart den nuvarande israeliska regeringen slänger ytterligare några myter över bord. 

Så nu går ridån upp för sista akten och det är en komedi vi ser. Och då vet vi vad som gäller: Slutet gott, allting gott.