En personlig kommentar efter tisdagens möte mellan Barack Obama och Benjamin Netanjahu i Vita huset med fokus på den svenska bevakningen, vi kan ta Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet som exempel. 

Det är något märkligt med DN:s bevakning. Eller rättare sagt: det märkliga är att DN:s egen bevakning är i stort sett obefintlig. 

Tidningen skriver om mötet i Vita huset, men motvilligt och slappt. Man förlitar sig på rapporter från den franska nyhetsbyrån AFP och på Reuters i London. DN:s korre i USA tycks ha sommarstängt. Det må ju vara hänt. Men torftigt blir det. 

DN:s så kallade Mellanösternkorrespondent Nathalie Beser har en "analys" som verkar ha skrivits för fyra månader sedan. Nästan bara gammal skåpmat. Enligt henne bråkar USA och Israel ännu om 1600 planerade israeliska lägenheter på Västbanken. Det gjorde man i mars i år, men knappast nu i juli. 

Fredschanserna är små. Det kan man hålla med henne om. Hindren är mycket höga. Men de har varit höga de senaste 25 åren. Beser har ändå svårt att erkänna enkelt och klart att Obama just har bytt fot och behandlar Netanjahu som en partner i fredsprocessen. Inte heller vill hon rapportera att Obama den närmaste tiden lovat att övertala den palestinske ledaren Mahmoud Abbas att äntligen inleda direkta samtal om fred med Netanjahu, helst före slutet av september. 

Att AFP skriver kyligt och nästan abstrakt om konflikten och alltid med den stora misstänksamheten riktad mot Israel är välkänt. TT spär på genom att ändra ett och annat ord i de franska texterna för att tillfredsställa Lars Ohlys litet svagsynta syn på den israelisk-palestinska konflikten. 

Och för att att kompensera bristen på aktualitet radar DNs internetsida upp närmare 30 artiklar om ämnen som har med Israel att göra, men ingenting om vad som begav sig i Vita huset i tisdags, det vill säga igår. Det blir nästan komiskt. Som en film, där Netanjahu sömngångaraktigt ständigt är på väg in i Vita huset, men aldrig kommer fram. 

Och det märkligaste av allt: DN har en professionell och känd korre i Israel som nästan aldrig får komma till tals i tidningens internetversion. Är man rädd att Nathan Shachar ska köra över Besers verklighetssyn, som ju är den etablerade på redaktionen? Eller vill inte Shachar själv hänga ut sig på internetsidorna, fast han skulle få flera tusen fler läsare, om han gjorde det? Ja, inte är det lätt att förstå hur Dagens Nyheter tar sig fram i den interna intrigdjungeln i Marieberg. Svaret blir väl närmast att djungeln tagit överhanden. 

Enligt DN är Obama fortfarande sur på Netanjahu. Och PLO:s och Fatahs oförmåga att samla sig och inleda direkta samtal med Israel är något fullständigt logiskt och begripligt, fast både PLO och Fatah kunde prata fred direkt med de israeliska ledarna i mer än 15 år, innan Netanjahu blev premiärminister. Man förhandlade för övrigt också direkt med honom i slutet av 1990-talet när han var premiärminister första gången. Varför kunde man tala med honom då, men inte nu? Dagens Nyheter skulle aldrig drömma om att ens försöka pejla dessa grumliga palestinska vatten. 

När det gäller Svenskans rapportering är den förvillande lik DN:s. Har man en egen korre på plats i Washington? Kanske. Kanske inte. Antagligen har han eller hon semester. 

Och så tar man till den svenska nödlösningen som är så sublimt skön. Lösningen som kallas TT. Man låter andra bevaka vad som försiggår i Vita huset. Inte att undra på att alltfler svenskar läser alternativa nyhetskällor. Och så kallade bloggar. 

Jag borde inte klaga över sakernas tillstånd. Som en följd av utvecklingen i Media-Sverige får jag nya prenumeranter varje vecka. Ibland i stora hopar. Jag borde vara glad. Men det är ändå ledsamt att se hur hopplöst nergången rapporteringen blivit i de svenska massmedierna. 

Allt är tillrättalagt och det mesta är ensidigt. I den svenska presskåren anses man vara debil och ovän med Jan Guillou, ve och fasa, om man presenterar mer än en åsikt. Eller om man återger vad folk säger på bägge sidorna om ett konfliktberg. Det är ju direkt osmart. Inte bra för karriären. 

Inte en chans längre att en vanlig svensk nyhetskonsument någonsin skulle förstå något om konflikten mellan israelerna och palestinierna genom att lyssna på radion eller glutta i Dagens Nyheter vid morgonkaffet. 

Man kan väl säga att detta är Jan Guillous största "bidrag" till svensk journalistik: Ensidigheten satt i system. Ensidigheten som en sorts triumf för honom själv och hans egen inskränkta världsbild. 

Och resten av den insomnade presskåren kan sova vidare med gott samvete, i vetskap om att ingen av konkurrenterna tänker vakna. 

I sovande tillstånd blir dessutom den politiska korrektheten i Sverige helgarderad. Man kan inte ens ifrågasätta den. Vem skulle göra det när alla sover? 

Att sova kan väl heller aldrig vara "helt" fel? Det måste man väl ändå ha rätt att få göra. Sova. Våga bara inte ta ifrån oss sovandet!