Mötet började mycket bra. USA:s president Barack Obama och Israels premiärminister Benjamin Netanjahu log ikapp under den offentliga delen av deras möte i Vita huset på tisdagskvällen. De gjorde sitt bästa för att bilägga gammalt groll. 

Obama sade till exempel att han nu var övertygad om att Israel söker en fredlig lösning. Obama sade också att han aldrig vacklat i sitt stöd för Israel. Han skulle heller aldrig på något sätt underminera Israels säkerhet. "Banden mellan oss är obrytbara." 

Och om någon påstod motsatsen, så berodde det bara på att massmedierna sökte sensationella rubriker och sprickor mellan Israel och USA, sprickor som inte hade någon verklighetsförankring. Obama smörade på riktigt ordentligt. Och Netanjahu såg ut som en liten pojke som just fått en jättelik portion glass av en person, som han inte ens anade skulle ge honom glass. 

Det var nästan som ett teaterstycke. 

Netanjahu sade att det var hög tid att förhandla om fred direkt med den palestinske ledaren Mahmoud Abbas. Varför förspilla mera tid på indirekta förhandlingar som alltid går långsammare av många olika skäl, inte minst de praktiska? Obama höll äntligen med. 

Netanjahu måste också ha varit mycket nöjd med att Obama äntligen satt in amerikanska och därtill mycket svidande sanktioner mot prästregimen i Iran. Obama kan lamslå Iran om han vill, och han har börjat göra det med bojkotten av raffinerad olja och bensin, som Iran inte producerar på egen hand... det verkligt veka livet i det land, som inte gör någon hemlighet av att vilja ta över USA:s dominerande roll i Mellanöstern. 

Obama trodde att de direkta samtalen med PLO-Fatah skulle kunna börja före slutet av september. Han skulle till och med pressa Abbas på den punkten... från och med nu. I september måste Israel fatta beslut om att antingen förlänga eller förkorta det israeliska byggstopp som just nu gäller på de flesta håll och kanter på Västbanken i redan existerande israeliska byar och så kallade sovstäder kring Jerusalem. Man kan på rätt goda grunder anta att Netanjahu viker sig för ett förlängt byggstopp. Han har just via parlamentet avvisat ett lagförslag om att återuppta byggena, som om det rörde sig om en instiftad "lag". Så långt var han inte beredd att gå och Obama och hans stab observerade genast att Netanjahu motsatt sig de nationalreligiösas senaste försök att omkullkasta hans egen mera flexibla inställning. De och de mest extrema högerkretsarna i regeringskoalitionen förlorade omröstningen i Knesset. 

Obamas högsta prioritet just nu är att bädda för att det egna, demokratiska partiet, inte förlorar stort vid fyllnadsvalen till den amerikanska senaten och representanthuset i november. Bedömningarna har länge pekat åt andra hållet. Demokraterna kommer att mista många mandat. Obamas popularitet är inte tillnärmelsvis lika stor som den var, när han började sin presidentperiod. Det vill han givetvis gärna ändra på, och ett sätt att göra det på, är att visa att han kan ta kritik och ändra hållning till Israel, en hållning som under det gångna året var direkt avog. Och som skadade både honom och det demokratiska partiet. 

Förra gången de träffades i mars, smögs Netanjahu in i Vita huset och mötet blev bokstavligen nattmörkt. Det togs inte en enda bild på dem tillsammans och senare bara försvann Obama från mötet och lämnade kvar Netanjahu i ett rum, medan han själv åt en sen kvällsmiddag med sin familj i en annan ände av Vita huset. Det såg ut som en förolämpning mot en gäst och var säkert inte en nyck från Obamas sida utan en demonstration: I vår värld är det jag som bestämmer, inte du. Netanjahu förödmjukades. 

Men den här gången inväntade Obama sin gästs ankomst redan på trappen. Han följde också Netanjahu ända fram till bilen, när de tog farväl av varandra. En mycket ovanlig artighet i amerikanska presidentsammanhang. 

Vi vet inte ännu vad de eventuellt kan ha uttryckt för åsikter bakom lyckta dörrar mellan fyra ögon.Men det kommer givtevis att skymta fram snart. Hur som helst förnekade även Netanjahu bestämt att det traditionellt utmärkta förhållandet mellan Israel och USA skulle ha kraschat. "Det är fullständigt fel." 

De bägge ledarna gjorde nästan allt för att stödja varandra. Obama gillade särskilt att Netanjahu till sist bestämt sig för att omforma och lätta upp bojkotten mot Hamas i Gaza; det hade varit ett gott prov på att Netanjahu kan vara flexibel, anmärkte Obama, och en sekund eller så var hans pekpinne framme, men han rättade sig hastigt, och ställde bildligt talat pekpinnen bakom spisen och log och log. 

En nästan skojig uppvisning i hur politiker kan vända kappan efter vinden och byta inställning på ett kick, när de inser vad som är bäst för dem själva. 

Mötet skulle ha varat i 60 minuter precis, men kom att pågå i hundra minuter. Säkert var det avsiktligt. 

Mot slutet inbjöd Netanjahu Obama att besöka Israel. På den enda punkten svarade Obama undvikande. Men det var en bagatell i det stora sammanhanget.