Det är ovanligt att en israelisk premiärminister utsätts för ett 30 minuter långt verbalt angrepp av en amerikansk utrikesminister. Men det skedde per telefon i fredags, då Hillary Rodham Clinton sade att Benjamin Netanjahu faktiskt hade förolämpat USA och i synnerhet den amerikanske vicepresidenten Joe Biden under dennes Israelbesök i veckan som gick. 

Clinton var ytterst skarp i tonen när hon förklarade att Israel saboterade planerade närsamtal med PLO, som USA just lyckats ordna, när det israeliska inrikesministeriet plötsligt avslöjade byggplaner för 1600 nya lägenheter i en förort till Jerusalem, något som USA motsätter sig. Avslöjandet gav genast PLO anledning att hålla fast vid inställningen att samtalen inte skulle bli av, förrän Israel direkt förklarade att byggplanerna uppgetts. 

Här tog alltså USA parti för den palestinska synen. Och det uppgavs till och med i Washington att Clinton varnat Netanjahu i telefon: om byggena ändå genomförs inom den närmaste framtiden, måste USA överväga att inställa delar av den militära hjälpen till Israel. Israel får ca 20 miljarder kr per år av USA för att köpa amerikanska vapensystem, ett geschäft, som håller USA:s vapenindustri under armarna. 

Om uppgifterna stämmer att Clinton verkligen kom med en sådan varning är det givetvis en kraftig markering: krisen med Israel har blivit djupgående. Men det finns i skrivande stund inget som helst belägg för att Clinton gick så långt under samtalet med Netanjahu. 

Netanjahus premiärministerkansli förnekade uppgifterna på lördagen. Mycket talar för att Netanjahu säger sanningen här och att de amerikanska uppgifterna från Washington om ett stundande indraget bistånd bara var skrämskott av så kallade amerikanska förståsigpåare. Vad som är fakta och vad som är fantasier på den punkten kommer säkert snart bli klarlagt. 

Netanjahu kommer givetvis att ta upp Clintons angrepp under söndagens ordinarie regeringsmöte i Jerusalem. Netanjahu sade på lördagen att han trodde att hans direkta ursäkter till vicepresident Biden varit tillräckliga. Det lät inte helt övertygande, men det är ganska säkert att Netanjahu inte visste på förhand att den famösa byggplanen skulle avslöjas just under Joe Bidens besök. 

Netanjahu har inte lovat att planerna kommer att skrinläggas. Han sade till Biden att planerna “knappast skulle genomföras under det närmaste året”. Det var långsiktsplaner som det israeliska inrikesministeriet hade avslöjat. Varför man gjorde det är fortfarande höljt i dunkel - det kan ha handlat om vanlig klumpig byråkrati som är ett vanligt fenomen i Israel - det kan också ha handlat om en medveten släng, för att göra klart för USA:s nuvarande regering att israeliska nybyggen i den egna huvudstaden Jerusalem är något som amerikanerna inte har med att göra, även om USA i åratal motsatt sig den israeliska byggpolitiken särskilt i östra Jerusalem och på Västbanken. Att nybyggena inte är olagliga i juridisk mening är glasklart, men de är “förbjudna” av politiska skäl: USA och EU vet ju att byggpolitiken försvårar ett politiskt avtal mellan Israel och PLO. 

PLO kräver att östra Jerusalem tillfaller palestinierna vid en politisk lösning. Men krav är inte detsamma som rätt. Och verkligheten som gäller är en funktion av att PLO aldrig till denna dag varit redo att på allvar kompromissa fram en politisk lösning. 

Allt detta vet både Obama och Clinton. Men de har gett sig den på att ordna en fred nästan efter principen: “kosta vad det kosta vill”. Man kan på goda grunder anta att utskällningen av Netanjahu, som Clinton ägnade sig åt i fredags efter samråd med Obama, inte kommer att främja de aviserade nya “fredssamtalen” med den amerikanske chefsmedlaren George Mitchell som överdomare och påhejare. 

Det har aldrig varit Netanjahus styrka att stå emot kraftiga påtryckningar, men i Jerusalemfrågan har han hittills inte vikit. Clinton ( och Obama ) har, kan man säga, klättrat upp i grannträdet till det träd där PLO-chefen Mahmoud Abbas suttit och surat i över ett år. Varför skulle han ändra attityd och inte sitta kvar, när USA och EU och flera andra instanser gör förhandlingsjobbet åt honom? USA säger för femtielfte gången att Israel måste göra de stora eftergifterna för en lösning och lyssna på onkel Sam, men det är allt frågan det. 

Netanjahu ringde under helgen upp den tyska förbundskanslern Angela Merkel och förklarade vad som skett. Han ringde också upp Silvio Berlusconi, Italiens statsminister. Netanjahu sökte förståelse. Han trodde att det hade räckt med ursäkten direkt till Joe Biden, sade han. 

Han påminde också om att Israel gjort klart sedan flera år tillbaka, även i Washington, att vissa stadsdelar i Jerusalem, tätt inpå stadskärnan, men belägna på Västbanken som Jordanien ockuperade fram till juni 1967, aldrig skulle överges av Israel. Inbegripet Ramat Shlomo, som de nyss avslöjade byggplanerna gällde. 

Det är bara att tillägga följande: Under utskällningen undvek utrikesminister Clinton att beskriva förtroendekrisen som så allvarlig att det uppstått en direkt spricka mellan Washington och Jerusalem. 

Så varför denna ovanliga utskällning tre dagar efter byggplanernas avslöjande? Är det inte litet väl sent? Troligen agerade Clinton därför att amerikanerna är rätt så frustrerade när det gäller Mellanöstern. Obama har inte haft några politiska framgångar i Mellanöstern. Inte i arabvärlden och inte heller i Israel. Fastän Obama inte är en övertygad vän av Israel, och han visar det på många små sätt, har det inte gett honom gensvar eller gester i arabvärlden som kunde antyda att man vill hjälpa till att få konflikten mellan palestinierna och israelerna ur världen.