Det ryktas att president Barack Obama tillsammans med sina superamerikanska judiska rådgivare i Vita huset har överläggningar just nu om hur man bäst ska sätta krokben för den israeliske premiärministern Benjamin Netanjahu och få honom utbytt mot Kadimas kvinnliga boss, förre israeliske utrikesministern Tzipi Livni. 

Förr i tiden var sådant ränkspel ofta ett förspel till någon form av amerikansk kanonbåtsdiplomati eller militär invasion. Men nu säger ryktena att det kommer att stanna vid ränker. 

Men Jan Guillou kan också få rätt, naturligtvis: den "israeliska lobbyn" i USA kommer att läxa upp Obama och ta honom och hans judiska amerikanska rådgivare i örat och visa var skåpet skall stå. Guillous fantasilobby har sina tentakler överallt, inte minst i USA. Det får vi aldrig glömma. Det tutade KGB i Guillou redan i slutet av 1960-talet när den gode Jan ännu var våt bakom agentöronen. 

Det intressanta med Guillou är förstås inte hans efterblivna tonårsfantasier utan det faktum att man faktiskt lyssnar på honom i Sverige. I USA har många slutat att lyssna på Obama. 

Guillous stora plåga tycks vara att han inte står ut med tanken att han kanske är antisemit eller att normala människor drar slutsatsen att han är det, fast han själv nöjer sig med att "upphöja" israelerna till en sorts nazistiska Yberjudar, den allra värsta sorten med andra ord, sådana som sparkar neråt och slickar uppåt och som förpestar världen, medan han själv går fri. Fast det är bara några år sedan som han hyllade sin egen morfar i Aftonbladet. Morfar var norrman och angivare åt den norska Quislingregimen som samarbetade med tyskarna ( ockupanterna i Norge ) under andra världskriget. 

Morfar angav folk och skickade både norska motståndsmän och judar till Tyskland där merparten mördades i koncentrationslägret Sachsenhausen. Sådant kan Guillou göra reklam för i Aftonbladet, medan han själv aldrig skulle ha gjort vad morfar gjorde. Om man får tro Jan Guillou. Han var ju själv kommunist och det vet vi ju att kommunisterna aldrig varit antisemiter, utom Stalin förstås och hans underhuggare i Sovjetunionen. 

Att hänga ut familjen i Aftonbladet lär inte göra Guillou till mr Clean. Och Obama blir inte heller mr Clean om han undanröjer Netanjahu. Även om Obama tror precis som Guillou att Saddam Hussein blev ‘missförstådd’ och att han egentligen var en av de största arabiska ledarna någonsin. Och att det nog var ett misstag att störta honom med traditionell amerikansk kanonbåtsdiplomati eller motsvarande. Obama för som bekant krig på andra håll i den muslimska världen, samtidigt som han vill bli omtyckt och beundrad av samma värld. Han är faktiskt rätt lik Guillou. Bägge gör titt och tätt tankemässiga kullerbyttor. 

Nej, den senaste fadäsen, där en israelisk myndighet går bakom ryggen på en annan israelisk myndighet, i de här fallet Netanjahu, och avslöjar framtida planer på nybyggen i ett redan etablerat ultrareligiöst judiskt bostadsområde på en kulle mittemot Jerusalems stadskärna, kommer inte i längden att stjälpa samtalen mellan PLO och Israel. 

Den amerikanske vicepresidenten Joe Biden var sur i ett dygn på israelernas avslöjanden, men han var också rätt säker på att israelernas och palestiniernas politiska "närsamtal" skulle komma igång framåt sommaren, om inte förr. 

Och det blir tydligen inte krig mellan Israel och USA i år heller, fast Jan Guillou aldrig ger upp hoppet. Han tycker ju så väldigt synd om palestinierna och vet vad som är bäst för dem. 

Här kan det vara på sin plats att påminna om följande: 

De palestinska och israeliska ledarna har haft en dialog med varandra ända sedan den aborterade freden i Oslo hösten 1993. Deras representanter talar i telefon med varandra nästan varje dag och tar upp sådant som skatteintäkter på Västbanken, som israelerna tar in för PLO:s räkning via tullar på inkommande varor etc. De talar i telefon med varandra om vilka checkpoints Israel lovar att häva och vilka man vill ha kvar på Västbanken. De talar direkt med varandra om nya gemensamma investeringar på Västbanken, där den palestinska ekonomin börjar blomstra. Det är "detaljer" som Dagens Eko eller Dagens Sveko aldrig skulle ta upp. Lika litet som Aftonbladet och Dagens Nyheter skulle beskriva samtalen mellan PLO:s och Israels säkerhetsstyrkor när de informerar varandra om aktioner mot Hamas på Västbanken. 

Givetvis skulle de svenska massmedierna inte heller ta upp faktum att det är vanligare att PLO:s säkerhetsstyrkor samarbetar med israelerna än att de inte gör det. 

För första gången någonsin har palestinierna på Västbanken en ledare som varken bekänner sig till PLO eller till Hamas. Premiärministern Salam Fayad. Det är han som fått den palestinska ekonomin på fötter - på Västbanken. Givetvis med stöd av både USA och Israel. Hamas har ofta fördömt Fayad som om han vore en landsförrädare, vad annars? och Ekot i Stockholm är ju ett eko av Hamas, så Fayad blir förstås också en dubiös person i Sverige. Och som Wall Street Journal så riktigt skrev häromdagen: ekonomin på Västbanken är på stark tillväxt, medan Hamas ekonomi körs mer och mer i botten. Är detta av ondo egentligen? 

Den amerikanska tidningen slår fast att PLO-styret under Mahmoud Abbas skulle kollapsa i morgon, om inte Israel höll styret under armarna var dag. 

PLO skjuter sig själv i benet om man framhärdar med att inte förhandla om de stora frågorna med Netanjahu. Den senare far ju inte illa av att samtalen ligger nere. Men palestinierna har ingenting för att de surar och tjatar varje dag om att de är det mest olyckligt lottade folket i världshistorien. Ingen tror dem. 

Utom dagens eko och Carl Bildt förstås. 

Vad man inte tycks förstå i Sverige är att de styrande palestinierna och de styrande israelerna ordnar upp en hel del i det tysta. Och det fungerar för det mesta. "Felet" är bara att om massmedierna i Sverige skulle ge hela bilden, så skulle inte Carl Bildt kunna upprepa alla myterna, och man skulle själv tvingas ta itu med de verkliga skeendena och ge de egna fördomarna och fantasierna på båten. 

Ytligt sett har fredsprocessen gått i stå och ytligt sett är allt Israels fel. Men yta är inte detsamma som djup. Ytan ger heller aldrig hela bilden. Konstigt att Carl Bildt inte förstår det. Eller så gör han det, men han sneglar redan på riksdagsvalet i höst, och då kan vem som helst bli förvirrad.