Ser i förbifarten att Syriens statschef Bashar al Assad gett en så kallad exklusiv intervju till Svenska Dagbladet. Det är tidningens Mellanöstern-reporter Bitte Hammargren som intervjuar Assad. 

Min första reflektion är mycket enkel. 

Om Assad är intresserad av att nå ett fredsavtal med Israel, så behöver han ju bara ringa den israeliske premiärministern Benjamin Netanjahu och avtala ett datum för Netanjahus besök i Damaskus, eller ännu bättre, datum för Assads besök i Jerusalem. 

Vill man nå fred i Mellanöstern måste man nog göra litet mer än ge intervjuer till en svensk tidning. Man måste nog framför allt göra litet mer än att föreslå nya indirekta samtal med mer eller mindre skickliga medlare som mellanhänder. Erfarenheten har gång på gång visat att sådana indirekta förhandlingar alltid hamnat i återvändsgränder. Speciellt i fallet Syrien. Men Hammargren går så att säga med hull och hår in för att stötta Assads lust att åter inleda samtal med israeliska diplomater på lägsta möjliga nivå på något hotellrum i Istanbul eller någon annan ort i grannlandet Turkiet, där Assads förhandlare på lägsta nivå sitter på en annan etage i samma turkiska hotell, medan representanter för den turkiske premiärministern springer som tättingar mellan de bägge hotellrummen och undrar vilket svaret blir på den och den frågan. Och efter några dagars turer i hotellhissen upp och ner, och ner och upp igen, så tar parterna en paus på ett par månader efter allt spring på hotellet. Och freden? Den fastnade i hissdörren. 

Så där har man faktiskt hållit på i olika omgånger de senaste 20 åren därför att det var villkoret för att Syrien alls skulle förhandla med Israel. 

Israel har till skillnad från merparten av arabstaterna alltid begärt direkta samtal för att nå fred. Men just Assad har aldrig känt sig lockad av att sitta ansikte mot ansikte med en israelisk ledare. Och så blev det som det blev. 

Detta tycks ha förbigått Bitte Hammargren under intervjun. Hon kunde ju till exempel ha frågat Assad, om han är beredd att göra för Syrien vad Anwar Sadat var redo att göra för Egypten: Sadat damp ner i Israel den 19 november 1977 och mycket riktigt fick han ett fredsavtal med Israel knappt halvtannat år senare. Ett av de stora genombrotten för fred i den här delen av världen. 

Som vi vet mördades Sadat på grund av fredsavtalet. En politisk och religiös fanatiker i Egypten, med ungefär samma världsåskådning som Hamas och Hizballah, tog livet av Sadat, men freden mellan Israel och Egypten klarade ändå rycken någotsånär, och egypterna fick tillbaka hela Sinaiöknen i utbyte mot fredsavtalet. 

Det är möjligt att Assad saknar Sadats mod. Men det är lika möjligt att han bara pratar strunt med Hammargren, och av strunt blir det strunt. En annan möjlighet är att Hammargren inte förstår vad folk säger till henne. Ytterligare en möjlighet är att Hammargren förstår precis, men att hon värjer sig för alla fakta som hon inte står ut med. 

Assad har aldrig, när det kommer till kritan, gjort något annat än talat om en möjlig fred med Israel. Men han har aldrig tagit egna konkreta steg på vägen dit. I stället fortsätter han att upprusta Hizballah med moderna offensiva vapen ur sina egna och Irans arsenaler. Och han talar på sistone ständigt om det stora krigshotet i Mellanöstern. Men enligt Hammargren är Assad lika mycket emot terrorgrupper som Israel och USA. Samtidigt som han upprustar Hizballah dag efter dag och beskyddar Hamas politiska ledning i Damaskus. Det går inte riktigt ihop, som exempel på fredssträvanden, men sådant har ju aldrig bekymrat Hammargren. 

Det är signifikativt i den här senaste artikeln att hon kallar Hizballah “Gudspartiet” i bestämd form. 

Det skamgreppet har jag aldrig sett förr.