Dubais polischef Dahi Khalfan al Tamim överväger att arrestera Israels premiärminister Benjamin Netanjahu och har sökt hjälp hos FBI i USA... 

Hur ska man greppa denna något aparta nyhet från Dubai? Kan den innebära att det nu är höjt över varje tvivel att den israeliska underrättelsetjänsten i utlandet, Mossad, faktiskt tog livet av Hamasledaren Mahmoud Mabchuh på ett hotellrum i Dubai den 19 januari i år? 

Ja, det kan man kanske påstå, men det vore ju mera övertygande, om Tamim, polischefen i Dubai, lade fram mer än bara indicier. Han har inte lyckats med det än. Däremot har han lyckats stå i rampljuset som aldrig förr under sin karriär, och det är ju roligt för honom. Frågan som infinner sig i Israel är annars ganska relevant: hade polischefen i Dubai kunnat bli hjälte i den arabiska mediavärlden, som han ju faktiskt blivit, om det aldrig funnits någon tänkbar israelisk vinkel i den här affären? Det är inte troligt. 

Om det visat sig att Hamasledaren Mabchuh föll offer för arabiska agenter hade hela affären varit utagerad på någon dag. I varje fall i massmedierna. Nu senast är det intressant nog Hamas-källor som läcker ut uppgifter om att jordanska och egyptiska agenter antingen var delaktiga i mordet på Mabchuh eller utförde mordet. Har Hamas gripits av stora skälvan, frågar man sig. 

Polischefen i Dubai tycker hur som helst att Israels statsminister Netanjahu ska erkänna sin skuld. Vid ett annat tillfälle sade Tamim att Mossads chef Meir Dagan borde vara karl för sin hatt och erkänna offentligt att han beordrade mordet i Dubai. 

Ibland får man intrycket att många arabiska ämbetsmän och politiker regredierar fullständigt, när de får Israel på hjärnan. Jag känner igen symtomen hos flera svenska vänsterpolitiker. Det vilar alltid något infantilt över Per Gahrtons och nu även Ilmar Reepalus uttalanden om Israel: detsamma gäller framträdandena av den mest erfarne svenske mästerkonspiratören vad Mellanöstern angår. Jag tänker förstås på Jan Guillou, som ju i många år satt på Operabaren och skröt med att han själv skjutit med automatvapen på israeliska lantarbetare, antingen det nu var i Jordandalen eller i norra Galileen. Guillou var inte helt nykter vid berättartagen på baren, så det var inte så noga med geografin. Det viktiga och avgörande var att han höll i puffran. 

Och så grundlägger man den antisionism i gamla Sverige som förr hade beskrivits med enklare ord, till exempel som irrationellt hat mot judar, som är bosatta i sitt eget hemland, Israel, och inte skäms för det. För övrigt kom Guillou på den tiden med sina vilda anklagelser mot Israel som betald agent för den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB. Det var på den tiden då KGB myntade lögner, som att sionisterna, dvs judarna i Israel, "var Hitlers och nazismens arvtagare". Guillou följde upp med liknande sovejtiska groteskerier som att "de tidigare offren har blivit bödlar" och att palestinierna förstås var de nya offren. Enligt Guillou och KGB hade palestinierna själva ingen som helst skuld i konflikten, och det var bara rätt och riktigt, att de använde våld mot israelerna. Se där, den rakhet i tanken, som alltid kännetecknat all propaganda. 

Och nu är vi tillbaka vid samma "logik". De israeliska ledarna måste erkänna sig skyldiga, därför att Dubais polischef Tamim har bestämt att de är skyldiga. Han är naturligtvis inte helt rationell, snarare lätt naiv eller mycket naiv. Han kan ju inte rimligtvis tro att en israelisk ledare snart far till Dubai för att låtas sig arresteras och ge Tamim rätt. Eller alternativt, att amerikanska FBI arresterar Netanjahu och ger Dubais polischef hans efterlängtade fjäder i sjalen. Det försonande draget med Tamim är annars att han visar prov på humor. Det har Gahrton och Guillou aldrig gjort. 

Under tiden sitter rätt många israeler som länge gjort affärer med Dubai och väntar på att stormen skall bedarra. Så att kontakterna kan återupptas. 

Och i Storbritannien gör sig den brittiske premiärministern Gordon Brown redo att äntligen avsluta en märklig juridisk praxis, som tillät brittiska privatpersoner att på lösa grunder begära att utlänningar häktas i England, därför att någon annan part i världen påstått att dessa utlänningar kan ha begått brott mot mänskligheten; till exempel genom att bomba israeliska tätorter med raketer, eller ta det motsatta exemplet, att Israel angrep angriparna för att få ett slut på raketangreppen. Brown är med andra ord på väg att täppa till ett kryphål i den brittiska lagen. Och det är ingen dum nyhet. 

( Fortsättning följer senare idag. )