Vi noterar idag att Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet angriper Israels utrikesminister för dennes "genanta" utspel mot Sverige - försöket att förmå den svenska regeringen att ta avstånd från en artikel som Aftonbladet inte borde ha publicerat. 

I SvD angriper den israeliske kultjournalisten Gideon Levy den israeliske utrikesministern Avigdor Lieberman som är Levys vanligaste slagpåse. Levy är en av de stora, men litet underliga, nya stjärnorna på Ha´aretz, den mest kända dagstidningen i Israel. 

DN däremot citerar en helt okänd israelisk journalist, Gregorio Gold, som är journalist enligt DN. Gold skrev eller sade häromdagen att utspelet på UD i Jerusalem var "genant". DN citerar också anonyma israeliska diplomater som också tyckte att det israeliska utrikesdepartementet uppträtt på ett genant sätt mot Sverige. De måste "förstås" förbli anonyma diplomater, men anonymitet har en svår tendens att urvattna budskap. Artikeln i DN verkar vara beställd och är inte skriven med någon större övertygelse eller drive. 

Personligen är jag inte så där värst imponerad av de enstaka israeliska påhoppen på de israeliska makthavarna. 

Gideon Levy har inte hittat något positivt att skriva om beträffande Israel de senaste tio åren. Kanske med undantag av två artiklar. Men så handlade de inte heller om politik. 

Levy hatar den israeliska ockupationen, och det är ju absolut tillåtet i en demokrati som den israeliska, men framför allt hatar han den därför att han vet att om Fatah/PLO hade gått med på att förhandla fred med israelerna redan 1968 eller 1969 och erkänt Israels existensrätt, så hade Israel med stor sannolikhet inte bitit sig fast på Västbanken och i Gaza. Men Yassir Arafat tyckte som hela arabvärlden att man inte skulle förhandla med Israel, inte erkänna Israel och inte sluta fred med Israel. Palestinierna har nästan alltid haft en tendens att slå omkull benen på sig själva. Och som man bäddar får man ligga. Det här var innan vi hann in i 1970-talet. 

Levy har aldrig återhämtat sig från dessa fakta. 

Sant, Ha´aretz kritiserade i en del artiklar israeliska UD:s "kampanj" mot den svenska hållningen i Aftonbladsaffären. Övriga dagstidningar i Israel var ovänliga nog att genomgående rikta kritik mot Sveriges utrikesminister Carl Bildt, därför att denne inte hade civilkurage nog att ta klart avstånd från den sneda artikeln i Aftonbladet. 

I Sverige får man ofta uppfattningen att Ha´aretz är den tongivande israeliska tidningen, därför att svenska journalister i allmänhet bara citerar just Ha´aretz. Dagstidningen är den enda med tydligt vänsterstuk i Israel. Och den svenska vänstern har alltid gillat att citera enbart det man tycker om. Det är ovanligt att någon vänsterjournalist låter andra åsikter komma fram än de egna. Följden är ju att opinionsbildningen blir rätt sned i Sverige. I Stalins Sovjetunionen hade man förstått vänsterstuket i Sverige och applåderat de taktiska greppen. Varje tidning med självkänsla i Israel låter nästan alla åsikter komma fram, fast de egna åsikterna dominerar. 

Ha´aretz har lika många köpare och prenumeranter som Nerikes Allehanda och Dalarnas Tidningar. Upplagan ligger på ca 65 000 ex per dag. Jerusalem Post har 30 000 köpare per dag - i snitt. Bägge tidningarna ligger i lä jämfört med den största tabloiden, Jediot Achronot, som kommer upp i 600 000 ex i weekenden och drygt 400 000 till vardags. Ma´ariv ligger säker tvåa med en kvarts miljon köpare som bäst. Ha´aretz är med andra ord israelisk småpotatis. 

Ha´aretz tappar läsare ungefär i samma takt som vänstern som helhet går bakåt i Israel. Stadigt. Tidningen har försämrats kvalitetsmässigt år efter år. Bland annat på grund av besparingarna och på grund av enkelspårigheten. En fruktansvärd massa tomma och fullmatade tyckare på redaktionen, men ytterst få traditionella nyhetsjournalister. 

Den tidigare redaktionschefen David Landau, uppvuxen och skolad i England, blev känd i hela Israel ifjol, när han rekommenderade USA att klämma åt Israel med besked och pressa fram en totalreträtt från Västbanken och göra 300 000 israeler på Västbanken hemlösa. 

Givetvis väckte det frågor om var Ha´aretz står i sitt förhållande till Israel. Ha´aretz betyder för övrigt Landet på hebreiska. Det vimlar av israeler och även judar världen över som anser att de vet bättre än de folkvalda politikerna vad som är bäst för Israel. Barack Obamas två tongivande judiska rådgivare i Vita huset anser också att de vet bättre än israelerna själva vad som är bäst för Israel. Det är en gammal amerikansk inställning. Den frustrerade stormaktens inställning. Vem vet om de inte också tog intryck av Landaus direkta bön om "hjälp". 

Ur strikt svensk synvinkel är Ha´aretz den bästa israeliska tidningen. DN och SvD och Aftonbladet citerar den för jämnan och det beror inte alltid på att den är trovärdig. Men den ligger så att säga nära den svenska vänsterns tolkning av verkligheten i Mellanöstern. 

Häromdagen slog den svenske juridikdocenten Mårten Schultz fast att Carl Bildt mycket väl hade kunnat ta avstånd från den famösa Aftonbladsartikeln utan att det på minsta vis hade underminerat grundlagen eller några andra förordningar om tryckfrihet och yttrandefrihet i Sverige. Justitiekanslern börjar av allt att döma närma sig liknande ställningstaganden. 

Poängen är inte att utrikesminister Bildt inte kunde kritisera Aftonbladet. Poängen är att han inte v i l l e kritisera Aftonbladet. Jag var inne på det temat i förra veckan, men kunde inte alls alla detaljerna i tryckfrihetsförordningen. 

Ett skarpt avståndstagande från artikeln i Aftonbladet hade kunnat skada regeringens chanser att sitta kvar efter nästa års val. Det är ju känt att de svenska muslimerna genomgående röstar på vänstern i Sverige. Varför de gör det, är svårt att bedöma så här på avstånd. Men min gissning är att den nuvarande svenska regeringen agerar i utrikespolitiska ärenden som om den var ett socialdemokratiskt b-lag, och varför då inte rösta på den äkta varan, dvs a-laget? Det är en teoretisk möjlighet. 

Carl Bildt är inte opåverkad av detta. Han följer också mallar. Det är inte svårt att tolka hans beteende inför den famösa artikeln i Aftonbladet så att han faktiskt tycker som Aftonbladet på många punkter som har med Israel att göra. Han har rätt att tycka vad han vill. Men det hindrar ju inte att han också kan vara enkelspårig. Han är inte någon vän av Israel. Men det kan han ju inte tillstå öppet. Så han lade ut dimridåerna om grundlagen och yttrandefriheten för att slippa ta ställning mot Aftonbladet. Det skulle inte förvåna mig om det var det israelerna ville få klarhet i. Bildt pratar om att fördjupa förståelsen med alla parter i Mellanöstern, men han gör ingenting i praktiken. Jag tror inte han förstår att prat väger lätt mot handlingar. Det är folks beteendemönster som avslöjar dem. Inte vad de säger. 

Juridikdocenten Schultz påpekade i sin artikel att de svenska toppministrarna utnyttjade pressfrihetens helgd i Sverige för att ta hem politiska poänger, men inte för att försvara grundlagen i Sverige. Faktum är att israelerna som begärde ett avståndstagande från publiceringen i Aftonbladet hade mera insikt om den svenska yttrandefriheten och tryckfrihetsförordningen och dess gränser än makthavarna i Stockholm. 

Kan vara bra att veta till nästa gång. Nästa gång när Aftonbladet grips av så kallat heligt raseri mot Israel. 

Givetvis var Elisabet Borsiin Bonnier, den svenska ambassadören i Tel Aviv, i sin fulla rätt att utöva sin yttrandefrihet och säga att artikeln i Aftonbladet var motbjudande. Men politiskt sett var hennes kommentar absolut verboten, eftersom den gick emot de åsikter som UD i Stockholm, inbegripet Carl Bildt, ofta har, när det gäller Israel. 

Den senaste veckans upphetsande små och stora piruetter mellan Jerusalem och Stockholm var framför allt en uppvisning i svenskt hyckleri på så kallad ministernivå. Och vad är då naturligare än att de svenska tidningsdrakarna i den kungliga huvudstaden skyndar till undsättning och anlitar kompisar i Israel, för att förvilla oss vanliga dödliga med kringsnack om hur genant israelerna uppträdde i den här affären. Boven i dramat var med andra ord inte Aftonbladet "egentligen" utan en främmande osvensk part, nämligen Israel. 

Så jag tar av mig hatten för Mårten Schultz. Han svepte med ett slag bort alla svenska svepskäl. Han lyste upp i mörkret. 

Den som vill läsa hela hans runa gör det bäst på www.newsmill.se