Befinner mig ute i bloggosfären. Himla skönt. Det är så fritt, man kan i varje ögonblick ordna egna anonyma kommentarer på det man själv skrivit en timme tidigare. 

Anonym Ett: Urskön grej du skrev sist om maktspelet i Israel. Mitt i prick! 

Anonym Två: Håller med till hundra. Underbar text! Du skulle göra en bok av det. Synd att du har så lite tid och måste ut och flänga hela tiden och samtidigt ta hand om barnen. Men ge inte upp! 

Err Be: Jag läste din text för en stund sedan. Kul. Håller inte med alls, fast några punkter kunde man ta upp och diskutera. Du kan gå till www.randomwebsite.com 

@ @ @ @ @ @ @ 

Så där kan man hålla på. 

Man kan också till exempel skriva rakt ut i luften att Iran kan bli ett hot mot världsfreden på lite längre sikt. Helst utan djupare analyser eller prov på kunskaper. Påstå bara! Var inte blyg! 

Många andra bloggar handlar om att bandet Rockin´ Tuscaloosa påminner i stilen lite grann om den tredje fasen i John Lennons liv, strax innan han flyttar till New York. Och förståsigpåarna hummar med. Jo, så är det nog. Jo. Kanske inte riktigt lika bra låtar som Johns bästa, men coola, in i norden coola. 

Den äldsta israeliska fredsaktivisten av dem alla, Abie Nathan, avled på ett sjukhus i Tel Aviv i onsdags. Han blev över 80. Näst intill landssorg bland nostalgikerna. Bland dem fanns också helt osannolikt de som en gång satte Nathan i fängelse för otillåtna kontakter med fienden, men som själva alltid var rumsrena och på rätt sida om lagen, när det begav sig. 

Nathan hade det dumdristiga modet att flyga ett enmotorigt litet plan till Port Said i Egypten 1966. Han skulle tala rim och reson med Gamal Abdel Nasser, på den tiden hela arabvärldens avgudade ledare. Planet omringades av egyptiska soldater och Abie blev vänligen ombedd att flyga tillbaka samma väg han kommit. Han var inte välkommen som fredsduva, och han lyckades aldrig nå några resultat med alla de naiva fredstrevarna han drog igång. Men givetvis menade han väl. 

Några år senare köpte han en gammal skorv. John Lennon var med och finansierade en bit av det äventyret och Abie gjorde en piratradio av skorven utanför Israels kust. Och Fredens Röst hade fötts med mer än hyggliga mottagningsförhållanden och den tidens bästa popmusik. Blomsterfolket anno dazumal 1975 gottade sig. De första barerna knastrade ut Abies musik dagarna i ända. Tel Aviv vaknade ur sin östeuropeiska insnörda törnrosadröm. Jazz! Country!! Rock!!! 

Abies egen lätt lullande indiska engelska kunde man aldrig missta sig på och han hade också den goda smaken att bjuda ombord politiker ur de motsatta lägren och tussa ihop dem mot varandra, för att, så att säga, mjukstarta freden. Det fungerade givetvis aldrig att para ihop Samir al Fatrash med Ora Namir i studion men kul var det ju, för att det var så otroligt befängt. 

Vår president - som jag aldrig minns namnet på, men han är en känd linslus - sade när beskedet kom om Abies död att han var en stor humanist, Abie alltså, och det ena med det andra. Och det hade ju vem som helst kunnat säga, men det blir alldeles särskilt platt när statschefen säger det. Inga namn nämnda. 

En annan mindre känd israel skrev i en kort runa att Abie Nathan var Israels Mor Theresa, och det lät inget vidare, som liknelse. Man ska inte jämföra vedträn med kokta ägg, det lönar sig liksom aldrig. Nåja, nu har jag villat bort mig igen, men så är det ju i bloggosfären. 

Poängen i bloggosfären är ju egentligen inte att säga något tänkvärt, utan att säga vad som helst. Tala om att man finns, helt enkelt. Och byta ämne hela tiden. 

På tal om det så har israelerna lagt ut Döda havsrullarna på nätet. Vad det ska vara bra för, är inte så gott att veta. De gamla texterna från Qumran vid Döda havet, som skrevs ner på Herodes tid, strax före år fyra före vår tideräkning, alltså för mer än 2000 år sen, är ju skrivna på biblisk hebreiska, så det är mest abrakadabra i Olofström och Marseille. Sekten som skrev texterna var en så kallad förkristen judisk sekt, essénerna kallade man dem förr. De första judarna i historien som levde i ett organiserat celibat, den mesta tiden av året. 

Och de döpte sig morron middag kväll. 

Det vill säga, de doppade sig i små fina vattenbassänger för att bli rituellt rena där de väntade på den Yttersta dagen nere vid Döda havet, en bra bit från det fala och falska Jerusalem. 

Det har ju sedan gått i arv till alla möjliga andra sekter i historien. I Qumran hade sekten en ledare som hette Menachem ( namnet betyder, Han som tröstar ) och han var enligt egen utsago sektens hemliga observatör och spejare vid Herodes hov. Var tredje kväll smög han sig upp till den judiska huvudstaden och satte sig vid ett av borden och var tredje kväll lämnade han hovet i Jerusalem och smög sig tillbaka till bröderna nere i öknen. 

Han kom och gick som han ville, och ingen begrep att han var sektens ledare. Men romarna som ockuperade landet vid den tiden knep honom till sist och stack ihjäl honom i Qumran och lade hans kropp allom til varnagel på stora gatan i byn. Där låg kroppen och ruttnade i tre dygn. 

Men på den tredje dagen försvann hans kropp och många av hans anhängare hävdade att han återuppstått. 

Och han upprepade själv i en av de texter man sorterat fram och pusslat ihop på senare tid att han suttit vid Vårherres högra sida i himmelriket. Menachem var den första juden någonsin som vågade skriva att han sett den himmelska tronen med egna ögon, och det var nog detta dolda messianska budskap som romarna fick nys om - och så blev Menachem angiven av en förrädare - och man tog livet av honom. 

Texterna är mycket kluriga och jag har historikern och exegeten dr Israel Knoell att tacka för utläggningen. Kan man citera sina källor, ska man också göra det, med namn och allt; det är en gammal hedervärd tradition i den här delen av världen. Hur som helst kan Menachem ha varit en av Johannes Döparens lärare eller i varje fall en av hans inspirationskällor, men allt kan inte avslöjas i en blygsam blogg. Jag noterar dock, och gör det inte utan ironi: 

Dagens Nyheter skriver några rader om textrullarna på nätet för sina alltid bibliskt intresserade och sprängda läsare. Går DN mot en ny vår? Man kan aldrig så noga veta. 

Bloggaren Kasper i Vetlanda: Hörru du, kan man lita på allt det du skriver ihop egentligen? Var det där riktigt sant? I allmänhet diggar jag dina texter. Men det här tycker jag var lite i hästväg. 

Sara: Jag tycker det var otroligt spännande läsning! Du får inte ge upp Dick. Din röst behövs verkligen. Jag beundrar dig något otroligt! Hoppas du känner det ända in i märgen. Jag skulle gråta ögonen ur mig om du tystnade. Lova mig att du inte gör det! Snälla! 

Anonym 7: Men nu tar du väl ändå i Sara. Och Dick, du kunde gärna skriva lite mer om John Lennon. 

Och från det ena till det andra: 

Det hävdas att amerikanerna vill ha presidenter som de kan göra narr av. Och Barack Obama är ju av den kalibern att det går att göra narr av honom precis som man gjort med George Bush. Det är något med ytligheten i framtoningen. Smilet. 

Det finns redan 549 vitsar om republikanernas presidentkandidat John McCain. Om Obama finns det bara 392 vitsar. Så McCain kommer att vinna valet. Men om Bush kunde ställa upp en tredje gång skulle han vinna, för det finns just nu 605 vitsar om Bush. 

Det djupt geniala med Bush var att han glorifierade ineffektiviteten. Han var på en och samma gång både harmlös och destruktiv i Mellanöstern. Det är ju näst intill roligt om det inte vore så tragiskt. Han var den vanliga enkla mannen, fast en mycket välbeställd och solid sådan; samtidigt såg han stundtals ut som en vanlig cowboy i Texas och det var han ju också, fast aldrig på ett övertygande sätt. Familjen Bush är olja, inte oxfilèer. Han var inte särdeles intellektuell och sånt känns alltid tryggt och hemtamt för medelsvensson i Amerika. Obama däremot..... 

Bushs alter ego ( eller andra jag ) är som vi alla vet utrikesminister Condoleezza Rice. En sorts skolfröken innerst inne, med pekpinnen i ena handen eller bakom ryggen, som ett tillhygge mot de olydiga snorungarna. En sån där svart och smal och renhårig lärarinna i Alabama för 73 år sen som till sist en dag får hand om den lille gossen Martin Luther King jr. Hennes lycka är gjord. En sån som hon är Condoleezza, vill jag gärna inbilla mig. 

Hon har just varit här igen i Jerusalem och hon är väl numera den enda nyckelfiguren som ännu tror att israelerna och palestinierna kan nå något slags fredsavtal innan hennes boss lämnar Vita huset i vinter. 

I Israel vågar man inte skriva på ren svenska att hon själv i hög grad bidrog till att fredsansträngningarna gick helt i stå. Hon tjatade och tjatade och pekade och pekade med sin pekpinne och sade att Bush ville genomföra demokrati i Mellanöstern. 

Hon frågade aldrig infödingarna om de var lika intresserade av demokrati som Bush. Hon kanske glömde. 

Eller överflyttat till den palestinska vardagen, så tvingade hon först och främst PLO och sedan Israel att gå med på att Hamas fick delta i de första nästan helt demokratiska palestinska valen på Västbanken och i Gaza. Och så log hon sitt vackra leende och viftade till med pekpinnen som om den var ett trollspö, och PLO-folket och våra egna potentater i Israel vek sig. Det lät sig intalas att de förståndiga palestinierna inte skulle rösta fram Hamas, som ju alltid gått om alla klasser i demokrati, redan i småskolan. Men hon försäkrade att PLO skulle besegra Hamas så lätt som en plätt vid valet i januari 2006. 

Och mycket riktigt: Rice spådde käpprätt åt skogen. Hon hade inte läst på. 

Hamas vann valet med eftertryck och blev en mäktigare terrororganisation än PLO och därvid är det än idag. Man är ännu mycket hövlig mot skolfröken och man omfamnar henne när hon kommer, men i praktiken händer ingenting. Man talar om freden, men man gör nästan ingenting för att dörren ska slås upp för detta sällsynta tillstånd av försoning och förstånd. Kanske kom skolfröken 200 år för tidigt. Det är möjligt. För idag verkar freden vara rena abstraktionen. Ungefär lika verklig och overklig som var och varannan blogg. 

Bloggen är intressant som fenomen, det är ju helt klart. Den finns ju bara på riktigt om man hittar fram till den. Annars inte. 

Vårt öde tycks vara av det virtuella slaget idag. Finns vi, eller är nästan allt numera på låtsas? Det är på det hela taget nästan en religiös verklighet. Man finns, men man finns inte, men man finns kanske i alla fall, fast man inte märker det. Det låter nästan som teologi. Jag kanske var en liten fil i den Stora Datorn från första stund. Lagd på is i arkivet, tills Det Stora Pekfingret tryckte fram mig. Och nu tycker jag att lilla Sara kan höra av sig med någon riktigt trevlig kommentar, något snällt.