Här är den riktiga platsen att säga adjö till dig med några ord. 

På denna sida levde du så starkt. Att skriva om ditt land varje dag visar hur mycket Israel betydde för dig, hur mycket du älskade landet. Att skriva på svenska visar att det var viktigt för dig vad dina svenska läsare tyckte 

Du lyckades bygga en stadig bro mellan de båda länderna.. 

Du har varit en kärleksfull, rolig pappa och morfar. Du lärde oss att vara ärliga med våra känslor, originella i tankarna och aldrig rädda för att göra vad vi verkligen innerst ville. 

Du var så modig in i det sista... hoppas att du har det roligt nu, glöm inte att dansa lite ibland i din himmel. 

Alltid längtansfull, din flicka Ruth.

 

Några minnesord från en bror: 

Redan i höstas berättade Dick på sin blogg Tankar (http://dickhaas.blogspot.com) om sin sjukdom och den gudsupplevelse han hade i samband med operationen. Många reagerade starkt på Dicks ord. Dick som i början av 1960-talet i Israel hade studerat på en Yeshiva (rabbinseminarium) hade som någon nu skrev till honom kunskaper som hade kunnat göra honom till en framstående rabbin. 

I en senare artikel hyllade han sjuksköterskorna, bland dem många palestinier, som med sådan kärlek och omsorg behandlat honom på sjukhuset . 

Nu har cancern åter hunnit i kapp honom och på söndag tog hans liv alltså slut. 

Som Dick skriver i introduktionen till sin hemsida hade han en komplicerad bakgrund med syskon och släktingar i många länder, i mycket ett resultat av nazitiden. Efter studentexamen 1959 vid Östra Real reste Dick i unga år till Israel. Den resan blev livsavgörande. Efter journalistutbildning och några år på DN:s utlandsredaktion blev han 1974 tidningens första korrespondent i Israel. Då hade han ingått äktenskap med Bernice Isaksson, också hon journalist på DN. Med sina två döttrar etablerade de sig i Jerusalem. 

Arbetet som korre på DN saknade inte komplikationer. På hemmaredaktionen ville man nu på 1970-talet ha en mer kritisk rapportering, oavsett om det fanns skäl eller inte till det. För Dick blev dessa krav så småningom omöjliga att uppfylla. För honom skulle rapporteringen vara saklig och objektiv, inte styrd av hemmaredaktionen. 

År 1979 blev Dick danska Politikens korre och stannade på tidningen till 1997. Då hade han också utbildat sig till turistguide, ett jobb han älskade lika mycket som skrivandet. Många är de grupper som under hans sakkunniga ledning har fått tillfälle att lära känna Israel. Så här skriver han själv om sitt arbete som guide: 

- Det är härligt att kunna varva yrket som nyhetsförmedlare och krönikör med att göra utflykter med turister som aldrig varit här eller som vill uppleva en ny sida av Israel. De ska helst vara nyfikna och frågvisa. Är auktoriserad att guida överallt i Israel på sex språk. Det blir oftast i Gamla stan i Jerusalem, av naturliga skäl: det är nämligen bara två och ett halvt stenkast dit - från längan där jag bor. 

- Jerusalem är en fantastisk stad att gå i, för man går ut och in i mer än 4 000 år praktiskt taget var tionde meter. 

År 2003 lanserade Dick sin hemsida, www.dickhaas.com med nyheter och analyser. Så gott som dagligen skrev han kommentarer till dagshändelserna. Det var något som kom att uppskattas av en allt större läsekrets av Israel-vänner, som prenumererade på hans artiklar och som ville få en bred och sakkunnig rapportering från det heliga landet. 

Dick älskade att skriva dessa artiklar men han kände också att det alltmer hade blivit en plikt gentemot läsarna. De ville ha hans sakkunniga kommentarer. Bara någon vecka före sin död skriver han till sin bror att arbetet med dessa artiklar nu också gör det lättare för honom att fördra de svåra smärtorna och att hålla honom vid liv.. 

Och nu är han alltså borta,saknad av många. 

Dick var min lillebror men i många avseenden blev han min storebror. Det gäller allt det judiska, religionen och traditionen, där han blev min läromästare och inspiratör. I vårt intresse för litteratur och musik var vi mer jämspelta. Redan i tonåren kunde han leka fram melodier vid pianot hemma. I skolan visade han tidigt sin skriftliga begåvning, hans uppsatser var lysande. Han hade också en stor konstnärlig talang som kunde fört honom långt. Och något man inte får glömma bort var hans humor, inte minst en talang för att härma som fick många att gapskratta. Hans Chaplin imitation ser jag än idag framför mig. 

Dick sörjes närmast av döttrarna Ruth och Naomi med familjer som bor i Israel, Pär Isaksson, son till Dicks framlidna hustru Bernice, och syskon med familjer och många vänner. 

Peter Haas

 

Och Dicks syster Ann fick träffa honom de sista dagarna och skriver: 

Min dotter Jessica och jag, Dicks syster, hann precis ner till Israel dagarna innan han dog. Han hade gått ner mycket i vikt och var svårt märkt av sin sjukdom. Han kunde knappt prata längre, vi skrev meddelanden till varann på små lappar. 

Bl.a sa han då, att han levt ett spännande och händelserikt liv, han kände sig nöjd, han hade gjort allt det han velat. 

Ett dygn innan han dog, satt han i sin fåtölj omgiven av familj och vänner. Han ville att vi skulle höja volymen på musiken, tror det var Beethoven. Han höjde armarna och dirigerade musiken en mycket kort stund, han såg lycklig ut. Följande natt åkte han med ambulans till sjukhuset. 

Hans döttrar Rut och Naomi fanns alltid där och hjälpte honom in i det sista, med allt från att hämta ett glas vatten till att följa med honom till sjukhuset. Han var en mycket stolt pappa och även morfar till 8 barnbarn, snart blir det 9. 

Ann Haas